Den här Onsdagen började med att Lisa hämtade mig och körde ner till gymmet. Där spenderade vi lagom lång tid för att jag skulle bli riktigt jäkla trött, sedan lite simning på det i Lisas hastighet (= 2x min egen normala simhastighet). Men det var bara att bita ihop. Därefter blev det en sväng till torget, vi var väldigt trötta och hungriga och längtade bara hem för att äntligen få lite "julefrid".

Vi hade föreställt oss något i stil med lite mat, en soffa, lite julmusik och nåt bra på TV. Lugn och frid för själen med andra ord. När vi hoppar ur bilen säger Lisa:
- Anna det luktar bränt! Brinner bilen?
Jag känner också en tydlig röklukt men det är tydligt att bilen inte brinner.
- Äh det är nog grannens! säger jag och så vi går in mot huset.

När vi kommer runt hörnet inser vi att något är fel. Dörren står på vid gavel, det ser ut som det kommer rök innifrån. Plötsligt kommer en hysterisk pappa utspringandes med brödrosten(!) i högsta hugg. Jag och Lisa frågar lite stillsamt vad han håller på med. Idag är det inte jag, utan pappa, som har förvandlats till Rudolf i Sunes jul! Som svar på våran stillsamma fråga vrålar han:
- HON VILL JU ELDA UPP HUSET!

Okej, många vettiga svar där. Vi går in i huset. Där kan man inte andas, och inte se. En tjock rök sträcker ut sig i hela huset. Vi börjar öppna alla dörrar och fönster som finns. Tillslut ser man lite, då ser vi Sara, hon sitter mitt i den tjocka röken, och äter mariekex med nutella på. Hon tittar upp och förklarar att det är hennes frukost, eftersom hennes bröd brann upp i brödrosten.

Då fattar vi! Det är alltså Sara som är HON SOM VILL ELDA UPP HUSET.
Så, innan jag och Lisa får julefrid får vi vädra ut hela huset, försöka värma upp huset genom att tända brasor, städa, laga mat, julpynta, klä granen, tillaga julskinka och baka julgodis samt övertyga pappa om att livet kommer gå vidare även efter den här incidenten.

Vi går nu runt och stinker rök här hemma, men det gör inget, för alla gör det! Tur att vi ska fira en familjejul. Vi känner direkt på lukten vilka som inte tillhör familjen!

Nu har jag firat jul med min mamma och allt som ingår där. Konstig jul, en jul där man kunde reta Sara utan att hon började gråta en enda gång. Trots att vi spelade kort. Fick med mig en liten hund hem också, nämligen lilla Thezz. Blir så nervös när hon är här, jag vill hemskt gärna att hon ska trivas.
Går runt och pratar med henne så hon inte ska känna sig ensam. När jag diskade la jag henne i soffan och satte på TVn och datorn åt henne, så att hon skulle känna sig hemma liksom. Nu ser hon ut att trivas, mitt knep är enkelt - kylskåpet! Jag vet att hon hatade att vara här innan hon kom på att det fanns mat. Numera går hon direkt till min dörr och vill in, när hon väl är inne är det raka vägen till kylskåpet som gäller. Men det gör inget. Bara jag känner att hon trivs kan jag slappna av. Lite som att ha statsministern på besök, ingen annan gäst får service som Thezz.




Får väl erkänna mig själv som vinnare i fett-tävlingen. Vilket också innebär att julfrossandet kan börja! Från och med nu rullar jag, utan longboard.

I lördags hände det mig något väldigt sorgligt. Jag skulle helt normalt gå på toaletten. Inget fel med det, men det var när jag var färdig som tragedin inträffade. Allt var klart pappret låg där det skulle osv. Jag skulle i princip bara spola när jag av någon anledning råkade titta ner i toalettstolen. Längst ner skymtar jag mitt armband som jag inte har tagit av armen på ca 2 år.

Samtidigt som jag får syn på armbandet i holken och drabbas av panik drar en av mina armar automatiskt i spolgrejen. Allt spolas ner, 5 sekunder senare är allt borta. Jag står ensam kvar på toan och missödet är ett faktum, reaktionen går inte att hejda:
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!

Där snackar vi att man får lida för att man har dålig motorik, för att man inte kan stoppa en väl inövad rörelse. Resten av gänget tittar förvånat upp när jag kommer ut från toaletten:
- Vad hände?
- Jag spolade ner mitt armband...
- Men, du skrattar!
- Jag är i chock!

Nu slipper jag iaf tejpa handleden på matcher ett tag framöver. Den kroniska handledsskadan började nog bli misstänksam trots allt. Men det känns inte bra, jag känner mig..naken!

När jag vaknade idag kände jag direkt att den här dagen har potential att bli riktigt dålig. Gröt utan mjölk, glömde kolla Sunes jul. Jo ni förstår, blir inte morgonen rätt blir ingenting rätt. Och vetskapen om detta när man precis har gått igenom en misslyckad morgon är inte så värst upphetsande.

Så jag bestämde mig för att kämpa. Spöa skiten ur dagen som ville mig illa. Så jag tog på mig mina skönaste kläder (som man kan visa sig i, eller a..), satte mp3n på högsta volym och begav mig till skolan. Väl i skolan var jag så peppad att jag lika gärna hade kunnat dra ut på krogen, kung för en dag.

Det var en dålig taktik. Jag kom på att obligatorisk kursstart och fest kräver lite olika uppladdningar och jag kände mig mest tom och besviken över att det inte var så roligt som jag var beredd på. All positiv laddning försvann helt, men på väg hem bestämde jag mig för att inte ge upp.

Jag tog tillbaka kontrollen, tittade snett på en puckad bilist, satte på musik och kände mig som kung igen. Sprang allt jag kunde efter tåget och missade det med ca 10 sekunder. Besvikelsen som kommer när man verkligen tänkt försöka och det skiter sig direkt, jag kunde inte stå emot den, så jag grät lite. Fast inte så mycket för det kom förbi en gubbe som såg ut att tycka synd om mig. Jag ville inte att han skulle tro att jag var ledsen för att jag saknade någon som hade åkt iväg med tåget. Ni vet som i film-scenen, så jag skärpte till mig och, hör och häpna. Jag ryckte upp mig! Igen!

Den här gången gick det! Jag åkte hem med nästa tåg, cyklade upp för alla backarna trots mjölksyra, åt blodpudding fast jag inte ville, åt inte godis fast jag ville, gick hem till Sofi och Jenny, bakade pepparkakor, bakade lussekatter, brände allt, gjorde mitt andra pepparkakshus för veckan, åt massa godis och ja, lurade den hemska illasinnade dagen upp på läktarn för att köpa korv.

Måndag-Anna: 0-1

Min farfar Mats är något av det roligaste. Så aggressiv på ett härligt sätt.

(farfar med vänlig omtänksam röst) - Hörni, ni kan väl ta med er lite frukter på vägen hem så ni inte blir hungriga?
(vi) - Ja, visst...
(farfars röst ändras snabbt och blir aggressiv)- Men ni behöver ju inte tömma varenda jävla fruktskål!

Och lite härliga tankar om livet:
- Jag och farmor har träffats i 63 år. Men det verkar inte som att ni ungdomar är speciellt intresserade av sånt? Ingen av alla mina barnbarn har väl nån? Eller har du nån boyfriend Anna?
- Nä jag har ju inte det.
- Nä just det. Bli praktisk så du klarar dig själv!

Också hela tiden farmors ursäktande kommentarer:
- Nejmen Mats! Inte så...

Det hela låter ju väldigt lovande!



Dagens kommentar (Wille):
- Man tjänar alltid på att ha hängbröst! Till exempel när man ska göra armhävningar och brösten ska ända ner i marken. Då kan man gunga lite lätt på raka armar.

Ikväll har jag legat hemma i mammas trygga soffa. Jag har gråtit. Som ett litet barn, med tårar som inte gick att stoppa och en kropp som inte kunde sluta skaka. Mamma har lyssnat, och tröstat. Hon har sagt till mig att allt kommer bli bra. Mamma har fel ibland, men när hon säger att allt kommer bli bra så vet jag att hon alltid har rätt, det har hon alltid haft. Hon sa att det är bra att gråta, att det är starka människor som gråter. Jag vet inte om hon har rätt på den punkten, eller om hon bara sa så för att hon själv gråter ibland. Det var snällt sagt i alla fall. Folk brukar bli så oroliga när man gråter, man vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Men, det är ju bara tårar, för att man känner något som man inte riktigt kan sätta ord på. Och fan vad jag har gråtit idag, och fan vad jag känner.

Sitter och funderar på om man kan publicera detta inlägget. Eller om jag ska låta det bli ett av alla dom inlägg som bara ligger där olästa. Jag vet inte riktigt vad jag får ut av att publicera det, men samtidigt, vad får jag egentligen ut av min blogg? Jag vill göra det. Jag vill att det ska vara okej att känna precis vad som helst. Skriver man om hur otroligt glad man är skulle man aldrig behöva förklara det för någon. Men i det här fallet känns det som att folk tänker "shit nu vill hon ha uppmärksamhet och bli tröstad". Men nej, jag vill vara ledsen eftersom jag är det. I morgon, eller övermorgon, när jag är glad vill jag vara glad.

Jag har tappat tråden lite, men poängen här någonstans är att meningarna "Fan jag är så arg att jag vill slå sönder väggen!" och "Här sitter jag och gråter syndafloder" är liksom samma grej. Det är känslor. Känslor skrämmer folk, mig med, men det är rätt fantastiskt egentligen. Sån jäkla kraft!

Så. Hej jag heter Anna och jag är en känslomänniska och på det hela taget är jag mer glad än ledsen. Just nu är jag väldigt ledsen. Alla ni som är glada, var för guds skull glada så tar jag ikapp det jag har missat en annan dag.

Lista över bästa brödbakare i Sverige och världen:

1. Min syster Lisa
2. Alla mataffärer och bagerier
3. En som bakar pizzadegsbröd.