På något sätt är det skönt att jag har tappat dom flesta läsarna till bloggen. Vet egentligen inte varför men ibland känns det som man måste prestera något när många läser.

Jag har semester. Det är den bästa semestern jag någonsin haft. Kan bero på att det kanske är min första semester, men nu ska vi inte peta i detaljer.

Idag har jag bedrivit träningsläger med mig själv. Då kan man tänka att jag kanske har varit på gymmet å tränat massa timmar. Jag har iofs tränat men det är inte det som är dagens stora träning. Dagens träning har bestått i att vara själv. Jättekonstigt låter det. Jag vet. Men jag har blivit en sån fruktansvärt sällskapssjuk person att jag knappt klarar av att sova själv längre. På 4 veckor har jag sovit en enda natt ensam i min lägenhet. Jag vet helt enkelt inte vad man gör när man är ensam längre.

Hur som helst, idag bestämde jag mig. En ensam dag! Eller iaf 5 timmar. Jag kom hem, satt still 10 minuter, blev uttråkad, gick ut och sprang. Det var en timma. Jag kom tillbaka, bestämde mig för att läsa en bok. Gjorde detta i en timma innan jag blev uttråkad. Årsbästa! Jaha? Men sen då? Funderade på att äta igen. Var inte hungrig. Funderade på att se en film, blev uttråkad av bara tanken. Funderade på att träna igen, men det kändes lite som ett försök att fly undan ensamheten. Det hela slutade med att jag satt framför datorn de flesta timmarna med någon slags panikångest i kroppen. Var på väg att lämna stället flera gånger om men tvingade mig själv att stanna. Vad är det för fel på mig?!

Tillslut kom Theresia och räddade iväg mig på bio. När hon släppte av mig halv elva kände jag starkt för att tvinga kvar henne med våld. Det gjorde jag inte för hon är starkade än jag. Så nu har jag suttit här med panikkänsla igen. Tills jag skrev det här. Nu kan jag skratta lite åt mig själv för det låter patetiskt. Det är patetiskt! Sällskapssjuka kanske verkligen är en sjukdom?!

ensam är stark..?

Igår var det en fest. Den gick inte alls som planerat. Men för att gå fel gick det oväntat bra.

Framåt 04.30, alltså en tid då festen borde vart slut, springer jag och Matilda på en gammal kompis på avenyn. Vi har inte setts på flera år så jag och Matilda ser vår stora chans att göra ett gott intryck. Vi väljer att inte berätta att vi varit på Gretas. Det kan ju skapa fördomar. Så istället svarade vi på frågan vart vi har varit med:
- Vi vet inte...
Mycket genomtänkt.
Tillslut kom det ändå fram att vi varit på Gretas. Tjejen vi träffade tittade skeptiskt fram och tillbaka mellan mig och Matilda och det såg ut som om det gick upp ett ljus för henne. Lite som "ahaa ni är ihop".
Jag och Matilda visste inte riktigt vad vi skulle göra för att motbevisa detta. Vi hade ändå lyckats vara riktigt trevliga i några minuter så vi kände oss trots allt nöjda med intrycket vi gjort och fortsattte uppåt.

Några hundra meter framåt får jag en snilleblixt och klättrar snabbt upp till toppen av ett träd på avenyn. Matilda vet att jag ofta överskattar min egen förmåga så hon stod nedanför och skrek uppåt trädkronan att jag skulle komma ner.
Just i detta ögonblick passerar återigen den gamla vännen. Matilda hade väldigt svårt att finna ord för att förklara situationen. Speciellt när jag mitt i allt kommer nedhoppandes ur trädet som från ingenstans. Tjejen tittade på oss som om vi vore två UFOn. Vi gav upp grejen med att göra ett gott intryck.

I morse spekulerade vi lite kring kvällen:
(Jag) -Jag kanske är allergisk mot alkohol...
(Matilda) -Vem tål alkohol?!
- Jag som alltid har sagt att jag inte har några allergier, jag får ändra i hälsodeklarationen till "kan reagera konstigt vid intag av stora mängder alkohol".

Inköpslistan vi skrev vid handlingen av frukost kan även diskuteras.

- GODIS ELLER CHIPS ELLER BÅDE OCH
- MJÖLK
- BAGETT
- COLA
- FARMELAD

Vad fan är FARMELAD för något?!

Ibland är det synd att så många slinker in här utan att jag har koll på vilka. Skrev precis ett mycket roligt ocensurerat inlägg från dagens träning. Och precis innan jag publicerade kom jag på att det var helt ORIMLIGT att publicera det. Känns inte alls kul.

Vad som inte heller är kul är att jag har tappat en läsare. Som många har listat ut är personen "Måns" i ett tidigare inlägg egentligen Theresia. Med ett sammanbitet uttryck sa hon:
- Jag har läst din blogg
- Jaha, vad tyckte du?
- Intressant tolkning av situationen...
- Det var ju så.
- Jag kommer aldrig mer läsa din blogg!

HÖR UPP!
Nu när det är vår tänkte jag återigen försöka göra ett nytt försök med bloggen.

Jag känner lite press. Det gäller att tänka sig för..
Theresia har sagt att jag inte får skriva om henne. Eller jag får inte skriva något om henne som kan uppfattas som roligt. Vilket gör att hela det ämnet känns lite, om inte mycket, oinspirerande.
Någonstans sitter mina tränare och läser min blogg. Då känns det ju t.ex. dumt att skriva om att man har druckit en öl eller två. Inte för att jag som seriös fotbollsspelare ägnar mig åt sådant men jag säger bara OM!
Jag har även min mamma som jag tror tittar in här ibland vilket innebär en hel del begränsningar som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Sedan har vi min chef som bara för någon dag sedan undrade om jag inte trivs på jobbet eftersom jag aldrig skriver i bloggen att jag gör det.

Jag känner mig instängd i ett hörn. Så jag börjar berätta om något som bara är mitt. Min lägenhet - som egentligen är Sofis. Ja ni ser...

Härom helgen iaf så var Theresia lite trött på mig för att det luktade illa från mitt avlopp. (Kan nog inte uppfattas som kul) Jag tog tag i saken och städade. När jag städade duschen hände något, istället för att smutsen rann ner kom den UPP! Det bubblade och något som liknade bajs och tuggade morötter spred sig sakta men säkert över hela toalettgolvet. Eftersom Theresia var lite småsur bet jag i det sura äpplet och arbetade i min tystand med att fixa problemet. Det blev inte fixat. Det blev VÄRRE! Mer och mer tuggade morötter kom upp. Tillslut var jag tvungen att ge ifrån mig ett litet rop på hjälp.
- Vad är det?
- Jo det kommer bajs ur duschen. Sa jag lite försiktigt och höll paniken inom mig.
Fick en suck som svar som säger ungefär "vad har du nu gjort?"

Mitt i allt ringer Jenny och undrar vad jag gör. Jag svarar (även här med påklistrad lugn):
- Inte så mycket men det bubblar upp bajs ur duschen.
Och plötsligt har jag en gapskrattande Jenny i luren också.

Hur som helst, jag fick ringa Hubert som skulle fixa toan. Hubert dök upp en lördagmorgon kl 10. Hubert hade inte kallsonger, och hade han det var dom små. Det var inte Hubert, han var stor och likaså hans stjärt. Han borde haft stora kallsonger och mindre byxor. Inte tvärtom.

Hubert suckade, och suckade, och suckade. Han hämtade fler och fler maskiner i sin bil. Tillslut var det fixat. Jag frågade vad problemet hade varit. Han svarade:
- Toapapper.
- Men vad ska jag då torka mig med? Undrade jag.
- Ja men du behöver ju inte slänga det i duschen efteråt, menade Hubert.
Jag skrattade oskyldigt och sa att det måste vara Sofi. Hubert skrattade inte. Han sa:
- Du, skyll inte på henne hon har inte bott här på evigheter!
Sedan gick han.

Just nu pågår det alltså en utredning om vem som av någon mystisk anledning har stuvat ner några rullar toapapper i mitt avlopp. Malin är huvudmisstänkt och likaså alla andra. Man kan visst inte lita på någon längre..

När det verkligen gäller viktiga saker tänker jag att "nujävlar gäller det att vara strukturerad från början". Jag vet nämligen hur det går annars. Grejen är att jag vet även hur det går när jag försöker vara strukturerad.

Projekt svenskaprov för Polisen:
Infinna sig 10 min innan 12.30 på Poliskontoret. Det var allt jag skulle klara av. För att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att åka 11.00 hemifrån. Precis som väntat satte jag mig i bilen 11.30. Bara en halvtimma senare än väntat. Alltså GOTT om tid för att åka till gbg. Var i gbg strax innan 12. Hur lugnt som helst. Bara att parkera. Hade i princip kunnat parkera var som helst i stan och ändå hinna. Men nej, den närmsta parkeringen ska de vara. Där kostade det 25 kr/timma!! Det råkade jag inte ha i mynt... Så jag åkte till nästa, och nästa, 25 kr/timman överJÄVLAallt! Minuterna tickade på hur bra som helst. Körde runt, hittade den ena sunkiga parkeringen efter den andra. Tillslut hittar jag en för 10 kr. SJUKT BRA! Tog dom mynt? Behöver man ens fråga? Självklart INTE!

Tillslut bestämde jag mig för att ta första bästa och bara ta p-boten. Det blev vid gamla ullevi. Jag parkerar där och inser att jag har råd. Betalar. Kollar klockan - 12.25. Hur fan kan man leta parkering i en halvtimma?! Hur som helst, inte tid att tänka. Kutar snabbt som fan till Stampen. Synd att poliserna inte såg det då hade jag nog sluppit fystesterna i Maj... Hittar såklart inte kontoret. Irrar runt som bara jag kan. Springer slutligen rätt in i en polis som frågar om jag vill göra svenskaprov. "Eh ja just det" försöker jag iaf flåsa fram. "Jag tänkte väl att någon borde vara sen" säger han. Himla otur att det var just jag för ovanlighetens skull. Håret åt alla håll, utan mössa och sjal (verkar ha flugit av i fartvinden när jag sprang) illröd i ansiktet. BRA första intryck Anna! Sätter mig ner framför ett svenskaprov precis i samma stund som eftersvettningarna når mig.

Så jag har sagt det förrut, jag säger det igen. Låt mig aldrig någonsin planera eller strukturera upp saker.

Under laddning inför träning i vallens omklädningsrum kommer vi in på att prata om AKs hemland - SAMELANDET!
Det uppstod mycket frågetecken runt detta tema. Är AK verkligen same? Eller råkar hon bara vara född lite norr om oss andra? Vi försökte vända och vrida på argumenten för och emot..

(Sofi) - AK vad heter samernas språk? Är det joddling?
(AK) - Nej! Jojk heter det!
(Sofi) - Kan du jojka då?
(AK) - Nej det kan jag inte, jag är inte same!

Där kunde konversationen tagit slut. Det gjorde den inte..
Sofi tittar med tindrande ögon på AK och säger bönfallande:
- Men kan du inte jojka lite för oss då?
AK tittar uppgivet omkring sig och utbrister:
- Hörde hon ens vad jag svarade på frågan innan?

Sofi släpper fortfarande inte tråden utan fortsätter tills AK (trots att hon inte kan) utlovar:
- JA! Jag ska jojka om vi vinner serien!
Alla var väldigt tillfreds med AKs nya löfte men vi nöjde oss inte.
- AK, om vi vinner serien, kan du inte ta med en ren också då?
Jovisst lovar AK. Men än är det inte slut på löftena..
- Ta med din mamma också!
AK fortsätter lova. Hon skall nu ta med en ren, sin mamma, samt jojka.

Under tiden har Sofi lämnat rummet och befinner sig nu i ledarrummet där vi hör henne berätta ivrigt för ledarna om AKs kunskaper(?):
(Sofi)- AK kan jojka!
(Ledare) - Ja det är väl klart, hon är ju same!

Jag kan inte låta bli att känna: ÅH vad jag längtar tills serien är slut!