Ikväll har jag legat hemma i mammas trygga soffa. Jag har gråtit. Som ett litet barn, med tårar som inte gick att stoppa och en kropp som inte kunde sluta skaka. Mamma har lyssnat, och tröstat. Hon har sagt till mig att allt kommer bli bra. Mamma har fel ibland, men när hon säger att allt kommer bli bra så vet jag att hon alltid har rätt, det har hon alltid haft. Hon sa att det är bra att gråta, att det är starka människor som gråter. Jag vet inte om hon har rätt på den punkten, eller om hon bara sa så för att hon själv gråter ibland. Det var snällt sagt i alla fall. Folk brukar bli så oroliga när man gråter, man vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Men, det är ju bara tårar, för att man känner något som man inte riktigt kan sätta ord på. Och fan vad jag har gråtit idag, och fan vad jag känner.

Sitter och funderar på om man kan publicera detta inlägget. Eller om jag ska låta det bli ett av alla dom inlägg som bara ligger där olästa. Jag vet inte riktigt vad jag får ut av att publicera det, men samtidigt, vad får jag egentligen ut av min blogg? Jag vill göra det. Jag vill att det ska vara okej att känna precis vad som helst. Skriver man om hur otroligt glad man är skulle man aldrig behöva förklara det för någon. Men i det här fallet känns det som att folk tänker "shit nu vill hon ha uppmärksamhet och bli tröstad". Men nej, jag vill vara ledsen eftersom jag är det. I morgon, eller övermorgon, när jag är glad vill jag vara glad.

Jag har tappat tråden lite, men poängen här någonstans är att meningarna "Fan jag är så arg att jag vill slå sönder väggen!" och "Här sitter jag och gråter syndafloder" är liksom samma grej. Det är känslor. Känslor skrämmer folk, mig med, men det är rätt fantastiskt egentligen. Sån jäkla kraft!

Så. Hej jag heter Anna och jag är en känslomänniska och på det hela taget är jag mer glad än ledsen. Just nu är jag väldigt ledsen. Alla ni som är glada, var för guds skull glada så tar jag ikapp det jag har missat en annan dag.