När jag vaknade idag kände jag direkt att den här dagen har potential att bli riktigt dålig. Gröt utan mjölk, glömde kolla Sunes jul. Jo ni förstår, blir inte morgonen rätt blir ingenting rätt. Och vetskapen om detta när man precis har gått igenom en misslyckad morgon är inte så värst upphetsande.

Så jag bestämde mig för att kämpa. Spöa skiten ur dagen som ville mig illa. Så jag tog på mig mina skönaste kläder (som man kan visa sig i, eller a..), satte mp3n på högsta volym och begav mig till skolan. Väl i skolan var jag så peppad att jag lika gärna hade kunnat dra ut på krogen, kung för en dag.

Det var en dålig taktik. Jag kom på att obligatorisk kursstart och fest kräver lite olika uppladdningar och jag kände mig mest tom och besviken över att det inte var så roligt som jag var beredd på. All positiv laddning försvann helt, men på väg hem bestämde jag mig för att inte ge upp.

Jag tog tillbaka kontrollen, tittade snett på en puckad bilist, satte på musik och kände mig som kung igen. Sprang allt jag kunde efter tåget och missade det med ca 10 sekunder. Besvikelsen som kommer när man verkligen tänkt försöka och det skiter sig direkt, jag kunde inte stå emot den, så jag grät lite. Fast inte så mycket för det kom förbi en gubbe som såg ut att tycka synd om mig. Jag ville inte att han skulle tro att jag var ledsen för att jag saknade någon som hade åkt iväg med tåget. Ni vet som i film-scenen, så jag skärpte till mig och, hör och häpna. Jag ryckte upp mig! Igen!

Den här gången gick det! Jag åkte hem med nästa tåg, cyklade upp för alla backarna trots mjölksyra, åt blodpudding fast jag inte ville, åt inte godis fast jag ville, gick hem till Sofi och Jenny, bakade pepparkakor, bakade lussekatter, brände allt, gjorde mitt andra pepparkakshus för veckan, åt massa godis och ja, lurade den hemska illasinnade dagen upp på läktarn för att köpa korv.

Måndag-Anna: 0-1