Ibland känner man verkligen för att filma till sig en frispark. Benen kanske inte bär och det känns inte som det är värt ansträngningen för att lyckas stå när man bara kan falla till marken och vila. Vill man bara ramla och någon hela tiden drar en upp kan man nog bli smått irriterad. Vafan man vill ju ramla! Men tillslut, tillslut när man har blivit uppdragen varenda jävla gång utan att få en enda frispark tar man i lite extra. För att stå. Och tillslut får man så biffiga lår att man inte ramlar, man tar sig bara runt, på ett eller annat sätt. Och skulle man ramla så gör det liksom inget. Man får ju hjälp upp.

Förresten tycker jag synd om blondinbella som blev våldtagen av två fingrar i Italien. På riktigt faktiskt. Jag tycker synd om henne. Gud vad obehagligt.


Sluta filma sa jag!

Ni vet filmen Notting Hill? Man kan tro att den slutar lyckligt och att Julia Roberts blir gravid. Det blir hon inte. Hon har svalt en boll. Hon får sjukt ont i magen. Kramp och skit. Huge får köra henne till akuten. Inte alls så kul som man kan tro.

Sjukt många poäng till mig själv idag. Vill gärna vara ödmjuk men idag är jag stjärnan.
Okej...tack som fan för hjälpen hörni!

Just det. Nea fyller år idag. Jag älskar henne. Jag gav henne en film, te, samt ett råd om att hon borde bli gay. Gud vad glad hon blev. Hoppas hon tar det på rätt sätt.

Detta inlägget tänkte jag publicera lördag morgon. Nu blir det söndag morgon istället men låt gå.

Jag har kommit till insikt om varför jag:
1. Inte fattar beslut
2. Inte har åsikter

Tack kära statsvetenskap!

Undersökningar har nämligen visat att vissa människor har en personlighet som gör att de har lätt för att falla för andras argument. Dessutom brukar bland annat kvinnor och lågutbildade känna sig i minoritet och försöker därför gissa sig till vad majoriteten tycker och sedan tycka likadant.

Ni ser. Jag är både kvinna och lågutbildad! Och en personlighet som gör att jag aldrig varit säker på något i hela mitt liv. Det jag vill få fram är att det inte är mitt fel. Jag älskar när det inte är mitt fel. Skitsamma vems fel det är, men jag kan inte hjälpa det!

Fast det känns ju sådar i att vara hela anledningen till att kapitlet: "Därför fungerar inte deliberal demokrati" existerar. Men det är sådant man får ta med en nypa salt.

Jo jag satt på biblioteket och pluggade förut. Vi var 3 personer som satt ganska nära varandra. Det var knäpptyst. Typiskt nog var det jag som bröt tystnaden. Inte genom att prata som man skulle kunna tro, nej nej, det var genom en väldigt högljudd prutt! Helt oförutsägbar! Jag som är så bra på att smygfisa la en brakare på biblan.

Det värsta är de två andra personerna, de kan inte riktigt avgöra vem av oss 3 som lade den. Alla tittar ner i sina böcker igen och funderar på vem som la prutten. Utom jag, för jag vet! Men då händer det, jag drabbas av tur! Plötsligt reser sig en av de andra killarna för att gå. Och vad händer när han börjar gå? Jo! Han lägger en minst lika högljudd prutt som jag tidigare lade. Nu är det tydligt vem som har fjärtat vilket även innebär att jag är befriad från alla misstankar. Jag flinar lite för mig själv och knöt näven i en segergest. YES!

Fruktansvärt instabilt för tillfället. Upp ibland, mest ner.

Som jag och Malin sa häromdagen:
(Malin) -Jag tänkte faktiskt bli psykolog ett tag.
(Jag) -Jag med, men sen kom jag på att jag är psykiskt instabil.
- A jag med...

fan.

Så, från att ha vart ohjälpligt på botten för 10 sekunder sedan är allt bra nu. Träffa Matilda i morgon, fan va du är bäst.

Lite kul grej, (men ganska lite):
Okänd tjej vänder sig om på föreläsningen och viskar:
- Du, tur att man inte är gift med henne. Och nickar mot föreläsaren.

Själv känner jag nog så inför de flesta människor jag möter, men det är inget jag brukar reflektera speciellt mycket över. Det borde man kanske börja göra. Skulle dock kunna bli lite tjatigt när man går på stan...

Tåget till Ytterby Fredag eftermiddag:

En kille i 20-årsåldern står upp i gången eftersom alla sittplatser är upptagna. Han verkar ha hittat en gammal lärare som han står och samtalar med. På raden bakom honom sitter Lisa, Theresia och jag själv. Mitt emot läraren sitter en gubbe som ser ut att inte ha fått sig nåt på ett jävla tag.

Hur som helst, tåget börjar åka, killen och läraren fortsätter småprata. Efter ca 7 minuters färd spänner gubben mittemot ögonen i killen och utbrister:
- Ursäkta mig, hur länge hade du tänkt stå där och tjöta?!
Killen ser sig osäkert omkring och säger:
- Ehh,, tills Uddevalla...

Efter det är killen knäpptyst, man kan tro att detta skulle göra gubben nöjd, men inte. Han fortsätter stirra ursinnigt på killen som om han tänkte göra revbensspjäll av honom. En tryckt stämning infinner sig i hela kupén varpå både jag och Lisa som vanligt får oerhört svårt för att hålla skrattet tillbaka.

Medan vi försöker kväva skrattattack efter skrattattack fortsätter gubben stirra ursinnigt. Ögonen är farligt nära att ploppa ut och ner i portföljen istället. Varje rörelse killen gör följs av gubbens argsinta blick. Tillslut blir en plats ledig, mittemot gubben! Killen slår sig ner och naturligtvis följer gubbens ögon honom även hit. De sitter nu mindre än en meter ifrån varann och gubbens brinnande ögon gör att hela kupén svettas.

Det hela är olidligt. Vi klarar nu inte att behärska skrattanfallen längre utan börjar frusta och släppa fram andra konstiga ljud. Då händer det:
- Ytterby station!

Det har aldrig varit så skönt att gå av ett tåg. Vi trillar ut och kollar på varann:
- Vafan hände?!

Den intressantaste frågan blev tyvärr aldrig besvarad:
Vad gjorde honom så sur?
Föddes han sån? Hade han precis fått sparken? Hade frugan kanske hittat nån gladare? Slut på hans favorittuggummi på pressbyrån?

Sjukt intressant, men sanningen är, det hade nog inte vart värt att fråga...

Th frågade förut om det hade hänt något roligt. Jag brukar känna att jag har ett litet lager med kul grejer, men när jag tänkte efter idag så var det bara blankt.

Grejen är att en tant som hade tejpat fast en "apoteket-påse" på huvudet i Måndags då det regnade har snott åt sig stor del av humorn den här veckan. Visst, man kan göra roligare grejer. Men just när jag såg det tänkte jag "Det där! Det där är kul!" Och sedan har jag inte kunnat släppa det. När jag söker på ordet "kul" i hjärnan kommer bara bilden av tanten med en grön påse fasttejpad i håret upp.

Och med tanke på att jag har en ny bok med namnet Comparative Government and Politics på 400 sidor är "roliga" tanter på stan det sista jag vill ägna återstående tankeverksamhet åt...

Eftersom några verkar oroväckande intresserade av att veta hur "den positiva träningen" gick tänkte jag bara berätta att det, på det hela taget, gick rätt kasst.

Det började med opumpade bollar. Jag råkade klaga. Ganska mycket. Fan! Jag försökte få det hela till att man inte är negativ om man påpekar något som faktiskt ÄR dåligt. Lagkaptenen höll med på den punkten.

Nästa övning: 2 varv runt planen. Helt spontant kom det ur min mun:
"Vafan! Jag har aldrig fattat meningen med två jävla varv runt planen!"

Sedan gav jag upp. AK såg jag inte på hela träningen, det var väl hennes taktik...

Hur som helst.
Sjukt bra dag. Som sagt, att vakna från en mardröm och upptäcka att det inte var sant kan göra hela dagen.

VM- guld till Vallen, i fotboll, trots att vi inte hade med vår gynekolog på bänken.

Sparka alla städansvariga på Nils Ericssonterminalen.

Spya från i Lördags upphittades i morse (Tisdag) utav Julia Albinsson. Som därmed beslöt sig för att väcka mig med ett sms inehållande just denna information.

Inget av ovanstående är okej.