Tåget till Ytterby Fredag eftermiddag:

En kille i 20-årsåldern står upp i gången eftersom alla sittplatser är upptagna. Han verkar ha hittat en gammal lärare som han står och samtalar med. På raden bakom honom sitter Lisa, Theresia och jag själv. Mitt emot läraren sitter en gubbe som ser ut att inte ha fått sig nåt på ett jävla tag.

Hur som helst, tåget börjar åka, killen och läraren fortsätter småprata. Efter ca 7 minuters färd spänner gubben mittemot ögonen i killen och utbrister:
- Ursäkta mig, hur länge hade du tänkt stå där och tjöta?!
Killen ser sig osäkert omkring och säger:
- Ehh,, tills Uddevalla...

Efter det är killen knäpptyst, man kan tro att detta skulle göra gubben nöjd, men inte. Han fortsätter stirra ursinnigt på killen som om han tänkte göra revbensspjäll av honom. En tryckt stämning infinner sig i hela kupén varpå både jag och Lisa som vanligt får oerhört svårt för att hålla skrattet tillbaka.

Medan vi försöker kväva skrattattack efter skrattattack fortsätter gubben stirra ursinnigt. Ögonen är farligt nära att ploppa ut och ner i portföljen istället. Varje rörelse killen gör följs av gubbens argsinta blick. Tillslut blir en plats ledig, mittemot gubben! Killen slår sig ner och naturligtvis följer gubbens ögon honom även hit. De sitter nu mindre än en meter ifrån varann och gubbens brinnande ögon gör att hela kupén svettas.

Det hela är olidligt. Vi klarar nu inte att behärska skrattanfallen längre utan börjar frusta och släppa fram andra konstiga ljud. Då händer det:
- Ytterby station!

Det har aldrig varit så skönt att gå av ett tåg. Vi trillar ut och kollar på varann:
- Vafan hände?!

Den intressantaste frågan blev tyvärr aldrig besvarad:
Vad gjorde honom så sur?
Föddes han sån? Hade han precis fått sparken? Hade frugan kanske hittat nån gladare? Slut på hans favorittuggummi på pressbyrån?

Sjukt intressant, men sanningen är, det hade nog inte vart värt att fråga...