På något sätt är det skönt att jag har tappat dom flesta läsarna till bloggen. Vet egentligen inte varför men ibland känns det som man måste prestera något när många läser.

Jag har semester. Det är den bästa semestern jag någonsin haft. Kan bero på att det kanske är min första semester, men nu ska vi inte peta i detaljer.

Idag har jag bedrivit träningsläger med mig själv. Då kan man tänka att jag kanske har varit på gymmet å tränat massa timmar. Jag har iofs tränat men det är inte det som är dagens stora träning. Dagens träning har bestått i att vara själv. Jättekonstigt låter det. Jag vet. Men jag har blivit en sån fruktansvärt sällskapssjuk person att jag knappt klarar av att sova själv längre. På 4 veckor har jag sovit en enda natt ensam i min lägenhet. Jag vet helt enkelt inte vad man gör när man är ensam längre.

Hur som helst, idag bestämde jag mig. En ensam dag! Eller iaf 5 timmar. Jag kom hem, satt still 10 minuter, blev uttråkad, gick ut och sprang. Det var en timma. Jag kom tillbaka, bestämde mig för att läsa en bok. Gjorde detta i en timma innan jag blev uttråkad. Årsbästa! Jaha? Men sen då? Funderade på att äta igen. Var inte hungrig. Funderade på att se en film, blev uttråkad av bara tanken. Funderade på att träna igen, men det kändes lite som ett försök att fly undan ensamheten. Det hela slutade med att jag satt framför datorn de flesta timmarna med någon slags panikångest i kroppen. Var på väg att lämna stället flera gånger om men tvingade mig själv att stanna. Vad är det för fel på mig?!

Tillslut kom Theresia och räddade iväg mig på bio. När hon släppte av mig halv elva kände jag starkt för att tvinga kvar henne med våld. Det gjorde jag inte för hon är starkade än jag. Så nu har jag suttit här med panikkänsla igen. Tills jag skrev det här. Nu kan jag skratta lite åt mig själv för det låter patetiskt. Det är patetiskt! Sällskapssjuka kanske verkligen är en sjukdom?!

ensam är stark..?