Det är tur att alla dagar inte är likadana...

Efter träningen igår var det stora syftet att hämta upp Theresia som häpnadsväckande nog bestämt sig för att åka kollektivt. På vägen ser jag min syster Sara stå och vinka i vägrenen. Jag vinkade glatt tillbaka men hon fortsatte vifta och jag kunde urskilja panik i hennes ögon.

Trots stor risk för seriekrock stannade jag mitt i vägen. Sara tar sig i sakta mak mot bilen och jag hinner bli irriterad över hur långsamt det går just nu när jag håller på och riskerar både mitt och bilens liv. Väl inne i bilen berättar hon att hon har haft otur. Jag är beredd att hålla med henne:

- Mobilen är borttappad
- Busskortet glömt
- Hon fick skoskav av sina tofflor och tvingades gå barfota.
- Mitt i barfotagången sprang hon på en spik som elakt nog fläkte upp hela underdelen av stortån (därav den långsamma gånghastigheten). Blodet sprutade.

Sedan säger hon:
- Men det var ju tur att du kom. Tänkte bara att jag skulle ringa pappa och säga att jag är skadad. Kan jag få låna din telefon?

Ungen hade alltså tänkt gå den 5 km långa vägen hem, barfota, på asfalt, utan stortå!
Jag och Theresia körde hem henne, där visar det sig att även hennes husnycklar är borta.
- Skit också! Det var ju det enda jag hade koll på!

Senare på kvällen innan jag skulle sova ringde jag och frågade hur det hade gått med såret.
- Jo nu är det bra..råkade bara ta fel så jag hällde aceton i såret istället för sårrengöring...



Vet inte hur bra jag har lyckats med min uppgift som storasyster...