Idag har jag nästan gråtit. Och det är sant.
Jag skäms, men tänker stå upp för mitt mesiga jag och berätta om det sorgliga.

Istället för att åka till sjumannsholmen i helgen så stannade vi hemma. Eftersom jag har sovit ca 4 timmar per natt den gångna veckan kändes det trots allt riktigt skönt att få sova. Jag berättar för mamma som fundersamt säger:
- Men jag har ju lånat ut ditt rum i helgen...

Det är som om min förbannad-funktion inte fungerar när jag är trött. Jag ville gråta. Snörvla och skaka som ett litet barn för att jag inte får sova i min egen säng hos mamma, utan i min egen säng hos pappa istället. Antagligen ett fruktansvärt taktiskt drag för 2 minuter senare kommer mamma ner och säger att jag kan sova som vanligt.

Herregud vad synd om lilla mig. Sova 1 natt av årets 365 i en annan säng än min egen!(Som dessutom också är min egen) När mamma hade sagt att det var lugnt tänkte jag på att det antagligen finns barn i världen som får sova i soptunnor.

Nu har jag dåligt samvete, funderar på att gå ut och lägga mig i komposten.