Jag har dragit en slutsats. Slutsatsen är dragen på en väl avvägd gissning av just mig själv.

Vissa pensionärer känner sig socialt ostimulerade i sitt äktenskap. Idag var bara en av alla andra dagar som gjorde mig säkrare på min sak. 2 pensionärer är på väg mot hissen, jag hoppar in i samma hiss och trycker på våning 14. När jag sätter min fot i hissen är det som om något brister. Gamlingarna börjar tjöta med mig som om de vore radiokommentatorer. De frågar, berättar historier, delar med sig av kunskaper. Och då ska ni veta att jag tog den snabba hissen.

När hissen tillslut är uppe på 14de våningen öppnar jag dörren och går ut, de står kvar. Jag frågar:
 - Ska inte ni gå ur?
- Nej nej, vi bor på våning 5!
De var alltså så pratnödiga att de åkte 20 extra våningar med hissen för att få berätta för brevbäraren om när huset byggdes o.s.v.

Men jag fattar, de har säkert kunnat snacka med varann i typ 50-60 år. Vad har man att säga efter så lång tid? Det är liksom inte aktuellt att dra igång "Va gjorde du i helgen då-konversationen".

Hur som helst. Sjukt imponerande det där att folk kan vara gifta typ ett helt liv.