Fredag natt är det. Just nu älskar jag den här bloggen. Sitter här med en lite vemodig känsla. Känner verkligen inte för att prata med nån men måste verkligen ordbajsa lite. Hade jag vart du hade jag slutat läsa här och kanske kollat in om några dagar istället.

Det händer rätt ofta att jag mår helt fucking PISS efter riktiga kanondagar. Idag var en kanondag. Hela veckan har varit kanon...

Tänkte på en sak förut när jag gick runt och kände mig riktigt glad..
För lite mer än ett år sedan satt jag och klagade över livet i allmänhet med en kompis. Då sa hon "Jag tänker att det blir kanske inte bättre än såhär". Det är så sjukt när jag tänker på det nu, men den tanken knäckte mig då.

Så tänkte jag förut när jag gick och kände mig lycklig. "Vafan e skillnaden egentligen? Varför mår jag så bra nu och så dåligt då?" Men ni vet när man är lycklig är man ju helt fucked up på tankefronten så jag släppte det.
Men NU slog det mig. Det som knäckte mig då är borta.
Ingen fotboll. (nu snackar vi sån fotboll som vrider om i tarmsystemet, blockerar hjärnans normala funktioner och tar upp all din tid blä)
Men framförallt den sjukliga oron för...allt. Alla vänner kommer dra, jag kommer aldrig bli nåt, jag kommer aldrig klara mig självblablablablabalba svammelsvammelpuckoanna.


Men deppiga nätter ska inte underskattas. Tror det är bra, så att man går runt liksom. Fattar hur bra allt är.

Det är inte ofta jag känner mig så trygg som förut i Maddes soffa med Madde Matilda Skog och Frida. Idag kunde jag till och med lägga av en stor rap precis innan Madde satte tänderna i tacon. Och hon förlät mig!


Tänk om det inte blir bättre. Funkar kanske?

Och nu när jag har skrivit klart det här är jag faktiskt på hyffsat humör igen. Synd att det är dags att sova. Äh, ska ändå snart upp. Årets match imorgon...eller kanske sen... Be there.


Yaaaay