En tant på mitt jobb heter Gallis. Korrekt är egentligen att hon kallas Gallis eftersom hon gick brevbäring på "Gallileis gata" för 40 år sedan. Det tog mig ett år att förstå att hon hade ett annat namn. Hur som helst. Ibland tror jag att hon är från en annan planet. Hon är alltid i en annan värld, och dessutom hör hon dåligt. Oddsen att lyckas prata med henne är alltså inte så goda.

Gallis är fruktansvärt klantig. En morgon kommer hon inspringande högröd i ansiktet och ser minst sagt upprörd ut. (Såhär ser man allt som oftast Gallis.) Då har hon lyckats tappa ner sin mobiltelefon (som hon för övrigt aldrig hittills har lyckats svara i) i ett pyttepyttelitet hål på postbilen. Så mobiltelefonen ligger numera i balken på bilen, och har nu legat där i ca ett halvår. Man kan höra den åka omkring när man kör men ingen lyckas få upp den.

Vid ett annat tillfälle lyckades hon sortera in sina bilnycklar i posten.
En morgon berättar Janne om en olycka han hade sett och han nämnde då i förbifarten att det hade varit väldigt många polisbilar vid platsen. När vi senare kommer tillbaka från postrundan stormar Gallis (som vanligt högröd och upphetsad) in på kontoret:
- Janne! Janne! Idag har jag också sett en polisbil!

Ni förstår. Jag står och skrattar konstant åt den här människan. Idag sa hon såhär:
- Anna, jag vet ju att du slutar på Fredag.. Men om jag inte säger detta nu kommer jag nog glömma av det. Jag kommer sakna dig! Vafaaan ska du göra i fjällen?
Jag blev helt mållös.


1. Gallis hade koll på att jag skulle sluta
2. Hon visade känslor, har dom det på andra planeter?
3. Hon visste att jag skulle till fjällen.

Nu ska jag snart upp till Sofi för ännu en Bonde söker fru-kväll me Sofi Malin och Winkler.
Förra veckan gick det såhär.

Lita aldrig på Sofi om hon är säker på att hon har en konservöppnare.
Man lär så länge man lever, som jag brukar säga.