Självförtroende
Jag står kvar inne vid toaletterna och försöker få tag på Nea så jag har fullt upp med att greja med telefonen. I andra änden står 3 för mig helt okända tjejer och pratar. Plöstsligt ser jag hur de börjar gå mot mig. Den första tjejen stannar till bredvid mig, spänner ögonen i mig och säger:
- Näe! Vi tycker verkligen inte att du är snygg!
Jag tittar förvånat upp och säger något i stil med "Okej".
Efter henne kommer den andra tjejen:
- Nä det är du faktiskt inte!
Jag står fortfarande kvar lite chockad och klämmer fram ännu ett "Okej".
Sedan kommer även den tredje tjejen förbi, synar mig uppifrån och ner, nickar sedan instämmande och går efter sina kompisar ut från toaletten.
JAHA?
Det var det självförtroendet.
Hon
(Jag) - Du har vitaminbrist.
(Th) - Det har jag inte alls!
- Jo du har vita prickar på naglarna!
- Men det har jag alltid haft,
- Ja men man får det för att man har vitaminbrist ju!
Theresia kollar irriterat på mig, som om jag vore en idiot, och utbrister:
- Öh a, eller så får man det för att man har slickat för mycket RÖV!
Lite som att lägga krokben för sig själv..
Men vad gör det? När hon är med kan himlen rasa ner, eller huset blåsa bort, eller eller havet svämma över. Det ordnar sig.
Matfight
Haha! Trodde ni va?
Jag vill verkligen uppmuntra alla vänner och bekanta att skaffa barn, själv står jag nog över.
Måste även tilllägga att det känns som ett hån att dagisköken serverar köttsoppa. Vem fan vill äta det? Inte jag iaf, och inte heller 3-åringarna -vilket de har min fulla respekt för!
Men nej, bambatanterna tänker tankar som:
"HAHA! Nu ska dom få torka köttsoppa från väggar och tak!"
"HAHA! Nu ska dom få sopa porslin när ungarna i vrede kastar iväg glas och tallrikar"
"HAHA! Nu ska dom bli hörselskadade av skriket från 15 hungriga barn som inte vill äta diskvatten med kött(?) i!"
Jag har naturligtvis inga bevis för att dom tänker så, men min kvinliga intuition och medvetenheten om skadeglädjens styrka är väldigt övertygande.
Snurrigt...
upprörd
Jag och Theresia sitter i ett hörn och bevakar händelserna lite, jag lutar mig mot henne och säger:
- Kolla på Julia, hon blir så upprörd när hon dricker.
Julia uppfattar att jag nämner hennes namn och spänner ögonen i mig:
- Anna, vad sa du om mig?
- Äh, de va inget..
Julia är nu riktigt upprörd och fortsätter:
- Kallade du mig för hora?!
- Nej
- JO det gjorde du!
- Nej det gjorde jag inte, säger jag och har svårt att hålla mig för skratt.
Inte heller det hjälpte för att övertyga henne, hon reser sig plötsligt upp och skriker:
- HALLÅ, ANNA KALLADE PRECIS MIG FÖR HORA!
Theresia och jag tittar på varann och nickar instämmande, upprörd var ordet.
Rynkor
Fast å andra sidan är det ett gott tecken. Man ser vis ut på något sätt, och det är ju inte ett ord med negativ klang direkt. Jag ska börja lägga pannan i djupa veck, skaffa glasögon och sätta handen sådär under hakan med ett pekfinger lite trummandes mot ena kinden, sedan skall jag säga: "Hmm" och titta upp med en allvarlig blick ovanför glasögonen.
Hej !
Jag har dessutom bestämt mig för att spela i Vallen nästa år. Vilket var självklart för alla andra så jag fattar inte varför det har tagit sån tid för mig att bestämma det. Jenny tyckte i alla fall att det var den bästa nyheten sedan hon fick veta att hon var flata - Vilket känns både kul och lite sorgligt på något sätt med tanke på den väldigt långa tidsintervallen.. Men vad vet jag?
Ja ä inte bitter
Jag och Karin sitter bänkade på läktarn för att kolla på finalen som vi alltså INTE gick vidare till. Kan väl erkänna att vi båda två är mer eller mindre bittra över vår förlust. Karin mer visade det sig..
Precis innan finalen skall starta knuffar hon mig i sidan och säger:
- Anna, kom igen, nu skiter vi i detta! Vi tar panten och sticker!
- Panten?! Säger jag och tittar förvånat på Karin som beslutsamt nickar mot en liten låda innehållande ca. 7 st tomma cola- och fantaburkar.
Antingen var det ren bitterhet alternativt feghet för att verkligen stjäla något av värde. I annat fall är jag på riktigt orolig över Karins ekonomiska situation.
Tomt
Ledsen att säga det men just nu är jag en sån där äckligt glad, positiv och allmänt tacksam människa. Okej, jag är kär, fast nej, jag är inte ledsen att säga det. Jag är glad! Ja jävlar vad glad jag är! Hur som helst så är detta min fruktansvärt usla ursäkt till att jag inte har bloggat.
I morgon är det finaler i Isenta cup. Världshistoriens viktigaste cup om man räknar med VM och Champions league.
Idag (Lördag!) har jag pluggat, hela dagen! Vid klockan 19.00 idag plingade Sofi på min dörr. Jag blev så otroligt glad för då insåg jag att hon var den första människan jag hade träffat på hela dagen, och den enda. Hennes pappa Micke hade vart med i "ring så spelar vi".
Ni ser, jag har inte ett enda vettigt ord att skriva.
Jo just det, jag har börjat prata med mig själv också. Envägskommunikation kallas det. Oerhört ogivande och otroligt oattraktivt.
Upp me en tupp
Kollat på lite "sagan om-filmer" idag.
(Jenny) - Ska vi sätta på 3an också eller?
(Sofi) - Ja, är det den sista eller hur många finns det?
Hon har helt klart missförståt innebörden i ordet triologi i uttrycket Sagan om ringen-triologin. Jag tyckte det var extra kul eftersom jag frågade samma fråga en gång. Fast för jättemånga år sen då jag var ett litet barn.